Ett diskbråck uppstår när den mjuka, geléliknande kärnan i en mellankotsskiva pressas ut genom den yttre, fibrösa ringen och bildar en utbuktning mot ryggmärgskanalen. Denna utbuktning kan trycka på nervrötter eller ryggmärgen, vilket orsakar smärta och andra symtom.

Ryggraden består av kotor, ligament och mellankotsskivor som fungerar som stötdämpare och gör rörelse möjlig. Skivorna består av en yttre fibrös ring och en inre mjuk kärna. När den fibrösa ringen försvagas – ofta på grund av åldrande eller skada – kan den mjuka kärnan tryckas ut, vilket leder till ett diskbråck.

Diskbråck förekommer oftast i nedre delen av ryggen (ländryggen) och mer sällan i nacken. I mycket ovanliga fall kan de även uppstå i bröstryggen. När ett diskbråck trycker på en nerv upplever man vanligtvis smärta som strålar ut i benen, skinkorna eller fötterna vid ländryggsbråck, och i armar eller händer vid halsryggsbråck. Smärtan kan förvärras vid hosta, tunga lyft eller rörelser i ryggen. Vissa personer får även domningar, stickningar eller nedsatt muskelstyrka, och i sällsynta fall kan tryck på ryggmärgen orsaka gångsvårigheter samt problem med urinering eller sexuell funktion.

Symtomen vid diskbråck varierar mycket. För vissa kan tillståndet vara mycket smärtsamt och begränsande, medan andra har ett diskbråck utan att märka det. I många fall försvinner symtomen av sig själva inom 3–6 månader med vila och specifika övningar som avlastar ryggen.

Diskbråck kan drabba människor i alla åldrar, men orsaken är oftast degenerativa förändringar i ryggraden till följd av åldrande eller upprepade belastningar.